Bästa kreditkortet

Hundraåringen – En film som knappast försvinner

Under årets sista månad 2013 seglade en svensk komedi upp på biotoppen. En komedi med Robert Gustavsson i huvudrollen. Visst, Gustavsson har gjort många bra och roliga filmer men samtidigt kändes det lite som att man anlitat honom för att man annars varit osäker på att få folk att komma och titta. En svensk humorfilm är det inte många som lockas av annars. Bland de få som verkligen slagit finns Sällskapsresorna, men det var några år sedan de lyckades charma biopubliken.

Det var därför med viss skepsis som jag äntrade biosalongen och förväntade mig en klassisk halvrolig svensk film som är precis lika intetsägande och förutsägbar som de flesta inom denna genre. Men Hundraåringen (eller hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann som den heter) lyckades överraska mig lika mycket som den gjort med andra recensenter.

På en betygsskala mellan ett och fem har fyror och femmor haglat över filmen och det är lätt att förstå varför när man suttit en timme och 52 minuter och fascinerats av hur författaren (det är en bok från början) lyckas hålla flera berättelser vid liv samtidigt och även knyta ihop det mästerligt på slutet.

På något sätt känns den starkt influerad av filmen Forrest Gump men med mindre av allt. Mera svenskt helt enkelt där ordet lagom passar alldeles utmärkt.

Å ena sidan visas en berättelse om 100-åringens liv och hans möten med storheter som Gorbatjov, Einstein, Stalin och Harry S Truman. En väg som han får gå utan att egentligen förstå varför. Det är i denna del likheterna med Forrest Gump är som störst.

Samtidigt sker en historia i nutid som tar sitt avstamp när hundraåringen bestämmer sig för att fly från sitt äldreboende samma dag som han skulle ha sitt hundraårskalas. Exakt i detta ögonblick lyckas även manusförfattaren fånga och skapa en igenkänningsfaktor utöver det vanliga när karikatyrer från äldreboendet visas i tydliga profiler.

För mig är det just dessa udda profiler som lyfter hela filmen. Man känner igen dem utan att veta varifrån. Men deras personlighet är något man sent glömmer om man hade träffat dem i verkligheten.

Mia Skäringer är som vanligt lite bitsk och tvär precis som hon ska vara när hon gör sina bästa roller, Gustavson är lysande som hundraåring och David Wiberg personifierar veligheten på ett sätt som gör att man känner sig stolt att man faktiskt klarat av att välja film. Just denna gång blev valet helt rätt då det inte alls är svårt att hålla med de stora recensenterna. En fyra eller femma ska den ha. Ska man jämföra mot svenska komedier är det en femma på stående fot. Ska filmen analyseras i sin helhet kanske fyran är närmare då det finns vissa delar som skulle kunnat spetsats till ytterligare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Vad blir det? * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.