Nyligen bloggades det här på ”Lite av varje” om skådespelare som Lily Collins och Emma Watson, vars namn har använts av virusskapare för att nå ut med sina virus. Just dessa båda unga kvinnor har kanske en naturlig koppling till fantasy-genren. Watson känner alla igen från Harry Potter-filmerna, och Collins var nyligen med i populära Snövit-filmatiseringen Spegel spegel.
Som av en händelse har merparten av musiken till dessa filmer skapats av de nu levande filmkompositörer som belönats med Oscarsstatyetter – John Williams och Alan Menken.
John Williams, som är en av tidernas mest berömda tonsättare för film, skrev musiken till de tre första Harry Potter-filmerna, och det så karakteristiska huvudtemat som kan höras i början av samtliga åtta filmer är hans kreation. Alan Menken förknippas huvudsakligen med de Disneyfilmer han skrev musiken till under 90-talet – däribland Skönheten och Odjuret (1991), Aladdin (1992), och Pocahontas (1995).
Intresset för filmmusiken idag är brett. Där konstmusiken intellektualiserats snabbare än sin tid är filmmusiken där som ett så kallat ”symfoniskt substitut”. Det är den nya klassiska musiken – den som ofta är lättlyssnad, precis som populärmusik, men kan vara skriven för hundra instrument.
Flera blir särskilt tagna av film-soundtracks som faller under kategorin ”episka”. Då talar vi förstås om musik till storslagna actionfilmer, vanligen skriven av Hans Zimmer, James Horner, James Newton Howard, eller John Williams (även om den drygt 80-årige legenden komponerar lite mindre nu än på 70- och 80-talen).
Aspirerande filmkompositörer sätter ofta ihop så kallade portfolios där de själva imiterar eller sätter sin egen prägel på denna episka äventyrsstil – ofta genom att använda sig av virtuella instrument och dyra datorer. Lite ironiskt är det, med tanke på hur futtig bråkdelen filmer som har ett ”episkt” soundtrack egentligen är.
För filmmusik har blivit fruktansvärt brett. Man kan egentligen knappt se det som en genre i sig, utan bara som ”musik för film”, där ”musik” kan vara nästan vad som helst. Det är det som gör filmmusik så spännande.
Pingback: film review